Om en reflektion över skrivarlinjen

Det är nästan exakt en månad sedan tiden på Wiks blev definitiv och jag saknar mitt lilla krypin mer och mer.Jag har en något fungerande dygnsrytm igen. Det finns numera ett golv i mitt rum och inte längre en stig, som pappa sa vid lunchtid när jag frågade om han märkt att alla påsar och saker är bortstädade från golvet nu. Allt rullar på ungefär som vanligt. Som jag alltid känt till livet fast lite ovanligt och med större ögon för världen plus att jag faktiskt skriver varje dag och vecka. Ibland skriver jag flera meningar och stycken fast sällan med stil. Ibland skriver jag bara "Regning dag och allt suger. Vad gör jag?" Vid några få tillfällen försök till litterära fragment. Under eftermiddagen har jag klickat bland mina dokument på datorn och hittade den (tror jag) sista skrivuppgiften på Wik som Elin gav oss 28:e april. Jag minns att jag var febrig och frös mängder så jag gick hem efter att ha skrivit klart självreflektionen om året på skrivarlinjen. Helt hundra fungerande var jag inte med andra ord när jag ransakade mig själv, men äh. 

»

Reflektera över vem du var som skrivande person när du började skrivarlinjen. Vad skrev du? Vad ville du? Hur har du förändrats? Vad har skrivarlinjen gjort med dig? Och utgå från en text du skrev innan skrivarlinjen.

Det finns cirka ingenting sparat från mina bästa tonårsdagar (eller värsta), för papperskorgen har alltid varit närmare till hands än tron på mina texter. Mest skrev jag inköpslistor för att handla på ICA som enkelt kunde kastas bort efteråt. Fast jag skrev att framtiden är skrämmande men spännande några dagar efter min studentdag. Jag vet att jag i den tiden och i det rummet, i första hand syftade på att det var 70 dagar till Wiks skrivarlinje skulle börja. Det som då låg i framtiden är nutid men tillhör alldeles snart det förflutna och framtiden kommer åter vara skrämmande men så himla spännande. Det är som ett kretslopp. Nästa vecka är också spännande och skrämmande, men på ett annat sätt för jag är fortfarande i något. Jag tillhör i detta nu ett sammanhang - ett speciellt sådant. Som när jag åkte skidor. Men i sommar gör jag inte det och till hösten har jag ingen som helst aning om vart jag är eller tillhör. 

Inför skrivarlinjen visste jag nog inte egentligen vad jag ville mer än att närma mig en del av mig själv, som jag aldrig tidigare vidrört. Intresset för att skriva har alltid funnits men tanken slog mig nog inte på allvar förrän jag sökte till författarlägret på Biskops. Det satte mitt skrivande på riktigt prov, men när jag blev uppringd och erbjuden en plats bland de svenska deltagarna fanns ingen tvekan. Då, sommaren 2013 insåg jag att jag kanske kunde använda skrivandet till mer än bara laborationsrapporter och argumentationer i samhällsvetenskap. Jag skrev inte mer efter den fantastiska veckan, jag återgick till mina källkritiska texter, men tanken att gå på folkhögskola fanns med sedan dagen vi trettio från norden vinkade hej då.

Min terapi finns i elljusspåret och är oersättlig, det har jag fått bekräftat under det här året, men skrivandet har också en variant av vård. Trots att mitt skrivande till stor del består av ångest och kramp, men det finns ändå något i det som gör att jag hänger kvar. Kanske är det känslan att kunna beröra någon med sina simpla ord eller att skrivandet kan vara ett så starkt ögonblick av klarhet. Att det kan vara så mycket smärta men ännu mer hjärta.

Skrivarlinjen har fått mig att spara mina texter till textsamtalen. I en mapp med en mops på. Ibland vill jag bara kasta allt jag andas på som förr, men allt är inte som förr längre. Jag har blivit bättre på att inte låta impulserna ta över och börjar tro på vad som kommer fram. Jag skriver fortfarande inte i anteckningsböcker, men jag jobbar på det.

Jag har nog fått en skarpare blick för användandet av språket och tänker 100% mer på att skriva än jag tidigare gjort. Min självkritiska sida säger mig att om jag inte hade blivit antagen på någon folkhögskola det här året hade jag nog blivit knäckt och slutat skriva mer än nödvändigt. Typ inköpslistor. Ett allt eller inget.
 

AnnaLena sa att man lär sig, men det tar tid att få syn på vad man lärt sig. En dag visar det nog sig vad jag lärt mig, för man vet aldrig vad den skrämmande men spännande framtiden ger.

wiklivet | | Lämna ett avtryck |

Sammanställning av året på Wik

Insikter/lärdomar/tankar augusti-maj på/i Wik/Uppsala/livet:
 
» Jag kan tvätta utan att missfärga eller krympa något, hurra!!
» Det kostar att leva ensam, att inte försörjas av sina föräldrar varje dag. Varje liten utgift leder så småningom till stora. Men jag är medveten om min ekonomi nu. Jag förstår att världen inte är gratis. Tur att kramar är det.
» Jag älskar verkligen, verkligen Uppsala. Ä l s k a r. Det är mer än bekräftat tusen gånger om. Det var inte bara en romantiserad bild av staden. Allt infriades med råge. 
» En stark och ovärderlig vänskap som skulle kunna flytta berg kan byggas på tre månader. Mer behövs faktiskt inte.
» Kaffe och te är superduperviktiga att konsumera oavsett tid på dygnet. Liksom fika!
» Kollektivtrafik är ganska dyrt, så det lönar sig allra främst med månadskort - 525 kronor! Gröna bussar är stadsbussar och landsväg är gula. På min linje brukar de vinka hej då ibland och alla chaufförer vet vart alla barn bor längs längs färden. Fint!
» Jag är ganska frälst av sushi nu.
» Valborg i Uppsala är The big Deal. 100 000 pers likt en festival. Champagnefrukost så tidigt som möjligt och sen är allt en enda stor picknick.
» Det är oundvikligt att ha dåliga dagar eller perioder under året, men vi faller och står tillsammans. Alltid, alltid.
» Falafel är inte så dumt förutsatt att de är hemgjorda. 
» Oumpf är bra och vegetariskt!
» Jag börjar bli en fågel istället för fågelunge, jag kan till åtminstone 75% ta hand om mig själv. 
» Det är ju himla klyschigt, men allt blir vad man gör det till och med vem eller vilka. Att vara mitt i en plötslig storm eller vara fast mitt ute i ingenstans och bussen går inte förrän om 90 minuter - det går att skratta sig igenom motvind och oflyt. 
» Att dela kök är ganska jättebökigt och stökigt ibland för städrutiner och syn på saker skiljer sig markant åt från person till person. 
- Men att alltid ha någon eller några att samtala och bara vara med dygnet runt är himla härligt och tryggt. 
» Sharing is caring. Oavsett tillstånd, alla delar med sig av allt i den stora familjen. Alltid.
» Det finns inget öppnare och mer förstående klimat än på folkis.
» Jag kan skriva där det känns, ibland bränns, men framför allt - jag vågar spara mina texter!
» Ljusslingor gör så himla, himla mycket i ens rum, speciellt ovanför sängen. 
» Våga vara ensam ibland, när det behövs, men våga också vara bland människor, för dom bryr sig. Hur som, det är okej. Allt löser sig tids nog.
» Vox kulturcafé är himla mysigt med åldergräns på typ 23. Annars e man för gammal. 
» Palermo är en krog många går till om man inte är en del av studentlivet i Uppsala. 
» Det finns alltid något att göra på området - i grupp eller solo. 
» Tid och run är helt annat i folkislivet. Dagarna flyter ihop, det är roligt och kravlöst i allt vi rör. 
» Jag är mer medveten om när det är solo på liveuppträdanden tack vare mycket häng med skolans musiker, så jag vet när det är läge att applådera, jaa! 
» Det finns så himla mycket internt som jag förevigt bär med mig nära hjärtat, men måste komma ihåg att det inte funkar i vanliga livet. Det är som vårt alldeles egna språk!
» Ett endaste ord eller en endaste mening kan bli en hel konversation i flera minuter.
» Den årliga Wik-festivalen och dagen gör att vi kan ha reunion minst en gång varje år framöver! Tjiho!
» Livet fortsätter efter Wiks, men det behöver tid och några tårar för att smälta och återgå.
» Efter ett år har man ett nytt liv i samma liv.
» Flogsta Centrum är ett spännande område och Ica Väst där är bäst för det är billigt och alltid studenter där. 
» Att hyra in en städfira som städar alla internatet gemensamma utrymmen på 11 timmar för 210 kronor per person är bra och prisvärd lösning mellan 14 personer.
» Jag känner en författare som debuterat med succé i början av året och som varit min lärare i ett helt läsår - hur coolt!!
» Jag skriver som allra bäst i min ensamhet.
» Naturen på Wik är knäckande vacker med många fina vyer och smultronställen + som ett vilt zoo med ekorrar, tusen olika fåglar, det har varit en björn i skogarna, harar, rådjur, kor och får, en svart katt, grävlingar och invasion av sniglar. 
» Om man inte har tillgång till bil men vill åka in till Uppsala måste man ta bussen senast 19:20 annars är man fast. Sista bussen tillbaka från stadskärnan går 22:05. Taxi är inte att föredra som rätt fattig student. I bästa fall 390 kronor typ. I värsta fall, en liten (ut)skällning, minst 500 riksdaler och svart. 
» Passivt aggressiva lappar är effektiva. 
» Att kramas och säga vi ses när resan är slut, är skönt och tryggt mitt i allt, för det är bara början på vår vänskap.
» Jag kommer alltid, alltid, alltid komma ihåg tiden på Wik och vi slutade med flaggan i topp. 
tankekaos, wiklivet | | Lämna ett avtryck |

Ett sista dygn med det ovärderliga guldgänget

Halli hallå. 
 
Sista dygnet på Wik. Sover bort dagen till 12 och förbannar mig själv, men tänker fånga resten av dagen om jag så dygnar. Åker in till Uppsala en sista gång med buss 108 för nu, men säger inte hej då, bara vi ses. Uppsala har inte sett det sista av mig och tvärtom. Köper med mig sushi hem, för jag kan inte vara borta från mina vänner mer än nödvändigt nu. Går på en promenad i en, två och fem kilometer med Edvin vid 17-tiden. Korna är nu utsläppta på Wikstigen. Tänk: Är ute och går och helt plötsligt står och ligger ett gäng kor med sina kalvar där, utan något stängsel mellan oss. Jag tänker klappa den, sträcker ut handen, håller på att få kontakt men både kon och jag backar ur i sista sekund. En ko bajsar på sin kalv medan den diar. Märklig syn. Jag och Edvin skrattar lite chockerat innan vi traskar vidare.  
Vi bara går och kommer aldrig tillbaka. Flyr från världen som väntar oss.
Bästa Eddy Ed.
Det ser ut som att Edvin hälsar på någon, men han säger "neej", för att jag fotar hans ryggtavla. Igen. Heheh. Men du är fin, det är viktigt att dokumentera våra ögonblick, speciellt sista dygnet. Hej då Vik, kan också handen stå för.
Klockan blir 20:00. Tiden går alldeles för snabbt. Vi hänger en sista kväll i skolhuset. Inne och ute. Lever livet. Lever i nuet. Det ska grillas i en grillhink, för det är vad grillbriketterna räcker till. 
 
"Grillhink, en hink med grill i", säger Anton när han ska förklara grillhinkens betydelse, eller existens, eller något.
 
Hamburgarna får stekas på spis medan halloumin grillas. Det tar sin tid, men vad gör det med sina vänner omkring. Marcus och Lydia börjar som grillare.
Joel tar sedan över och kan sina poser.
Jag och Beate iakttar, myser och kollar så det blir ett bra jobb. 
Edvin kollar läget.
Bild finns inte, men det slutar med att jag håller i gaffel, grillpinne och tång samtidigt och assisteras av Beate. Vi ser till att burgarna får ost på sig. Hur vi blir ansvariga för osten, hur det gick till är lite oklart, men jag trvis som grillare. När det blir midnatt förflyttar vi oss tillbaka till elevhemmet för ett sista Sparre-häng. Jag sitter, ligger, hänger trött i stickiga soffor och kramas för kung och fosterland. Vi som är kvar, så länge vi kan. I 90 minuter säger vi att vi ska lägga oss, måste. Men vi rör oss inte, för vi vill bara andas varandras närvaro och se varandra de sista timmarna, så länge det bara går innan det definitiva avskedet och hemfärden. 03 kastar vi tillslut in handdukarna, men jag kan inte sova. Istället flyttstädar jag och packar ned mitt liv i ica-påsar medan solen letar sig in i mitt putsade badrumsfönster. Aldrig mer den här vyn varje morgon. 
 
Wik 04:30. Sentimentalt ja.
För hand, med sprängröda ögon och tomhet, skriver jag ett brev till den person som kommer ta över mitt rum. Som tar över stafettpinnen för att göra en liknande resa. Med versaler som om jag skulle skrika. Det gör jag delvis. Av ångest och desperation att behöva lämna. Ganska opoetiskt också, men det är okej 04:10.
05:30 kan jag inte stå emot längre och somnar. Vaknar upp 10:10 för att äta en sista frukost i vårt allrum. Det är förkrossande sorligt men fint också. Vi försöker hålla humöret uppe, försöker att inte tänka på vad som händer om en, två, tre timmar. Talar inte om det. Suckar och tittar bara i samförstånd på varandra. Spelar dålig musik för att inte börja gråta. Sen kommer det oundvikliga strax innan 14. Alla mina påsar och väska är instuvade i bilen. Rummet är låst. Nyckeln lämnad. Jag säger hej då och tårarna strömmar hänsynslöst likt en regnskur ned för mina kinder medan jag kramar om den sista jag ska ta avsked av. 
 
Jag mår på en skala 1-10, en stadig 1,5. Luften har gått ur mitt vilsna tillstånd i mitt flickerum. Jag är inte längre på besök, jag är tillbaka i Sundsvall. Mitt rum känns främmande precis som när jag kom till Wik den där söndagen i augusti. Allt är tomt och konstigt nu. Det mentala är fortfarande kvar på Wik, men det blir bra snart. Vi ses i världen kompisar, jag vet det och det är en tröst i känslokaoset. 
wiklivet | | Lämna ett avtryck |
From the top