"Every breath you take, every move you make, every bond you break, every step you take, I'll be watching you"

Ni vet The Police hitlåt Every Breath You Take?
 
(I'll Be Missing You av Puff Daddy & Faith Evans har samma melodi och spelas i första Eva & Adam-filmen när de åker buss, jättefin låt)
 
Det är inte ovanligt att Every Breath You Take är någons bröllopslåt för att den till ytan låter som en kärlekssång, men i själva verket handlar det om svartsjuka och kontroll efter ett uppbrott. Jag fick det här berättat för mig i en föreläsningssal på mittuniversitetet hemma i Sundsvall av en kriminalare medan jag fortfarande gick på gymnasiet. En helt ny verklighetsbild och fascinerande intresse väcktes under den kvarten när hon vidare berättade vad utbildningen handlade om. Visserligen läser jag inte kriminologiprogrammet nu, men efter att följt SVT's dokumentär Fallet Kevin i tre delar --> fyraåriga Kevin mördas 1998, två bröder fem respektive sju pekas till sist ut som mördarna efter många timmar i förhörsrummet. Hur det kommer sig och hur verkligheten bakom polisens fastställande redovisas i den miniserien <-- förstår jag på allvar att nyfikenheten (och skräcken) kring kriminologi inte bara var en tillfällighet med det där låtexemplet. Det blir ingen GW-Persson av mig men det vore roligt att ha 7,5 poäng kriminologi skrivet på sitt CV, har sett att det finns sommarkurser i 50% takt och på distans. 
tankekaos, vardagsliv | | Lämna ett avtryck |

"Bara du bloggar minst en gång om året"

Jag tror jag har tappat den lilla glöd av skrivkreativt jag fick ihop under Wiksåret. Jag har även tappat min läsuthållighet, om det är ett ord. Ett tiotal böcker jag vill läsa väntar på mig men jag har inte orken??? Som om jag tappat konditionen bland boksidorna. Jag sitter/ligger/står och lyckas läsa en, två på sin höjd fyra sidor innan en känsla av uttömd angriper så att jag måste sluta och göra något annat. Jag gör något annat resten av dagen, morgondagen, tre dagar till och en vecka senare tar jag upp boken igen och måste läsa om början eftersom jag glömt hälften och sen slår samma tröttnad till igen. Fyndade dessutom en bok på slutspurtsrea för tjugo kronor i dag - tänkte utöka bokhögen ytterligare. Hur jag får tillbaka mitt skrivande och läsande jobbar jag på, eftersom jag 1. har den här platsen att underhålla 2. vill skriva en bok någon gång och 3. det faktumet att jag studerar. Där jag i detta nu har en hemtentamen och jättemycket litteratur att läsa för att ens kunna börja skriva uppgiften, men min energinivå är lika låg som obefintlig. I princip. Trots att det är idrottspsykologi som är jätteintressant. 
 
Jag tror att min läsorkeslöshet (nytt ord??) hänger ihop med mitt skrivande som knappt blir av. Vägen till att bli en mysig tant med sin berättelsebok i knäet är lång, men jag jobbar på det. Om inte annat så ska jag göra det. Med 3:e vågens KBT [Kogntiv Beteendeterapi] genom akronymet ACT [Acceptance-Commitment-Therapy], även känt som Psykologisk Flexibilitet. Det handlar om att förstå och därefter agera efter vad som är meningsfullt i livet för den enskilda individen. Att agera för sig själv och ingen annan. Eftersom att läsa och skriva är viktigt för mig ska jag försöka hitta tillbaka till glädjen i att formulera mig och läsa andras prisbelönta böcker. Om inte annat för att jag vill klara mina studier så att jag kan få jobba och känna mig kompetent efter alla år. Likt slöjdläraren som jobbat i samma bransch och skola i 40 år, egentligen pensionerad, men dagens lärare som veteranen undervisade för 15 år sedan, är sjuk så den är vikarie i dag. Den typen av eldsjäl vill jag bli. Då behöver jag göra min läsning och mitt skrivande längs vägen. 
tankekaos | | Lämna ett avtryck |

"Do you speak English? Du såg så utländsk ut"

Sen kväll eller tidig morgon. En av februaris tröttaste dag har passerat, en annan har börjat, ändå är jag lika vaken som en klar stjärnhimmel. Det beror på att mitt kylskåp alltid låter högt nattetid och för att min madrass är hård som betong, men också för att jag tänker på mitt grupparbete med psykologisk aspekt på innebandy hela tiden vilket gör mig stressad. Hungrig är jag också fast än jag stekte bacon vid nio. 
 
Och nu ska ni få höra. 
 
En äldre man med keps står bredvid mig på ica vid juice- och mejeriavdelningen en lördag, tidig eftermiddag. Som alltid när jag handlar själv har jag hörlurarna instoppade i öronen. Hör vagt hur hans röst tränger in i min musik. Tänker först att det inte är mig han talar med men inser snabbt att det inte är någon annan i närheten och inte heller sig själv för han tittar oundvikligen på mig. Förstår att jag borde pausa för att kunna höra vad han muttrar. Något om juice. Jag responderar inte direkt på hans tilltal eftersom jag inte är säker på vad han säger, men när jag får ut snäckan ur örat hör jag de första orden: "Do you speak English? Du såg så utländsk ut
 
Det var länge sen nu jag fick en kommentar om mitt utseende och ursprung. Speciellt av en total främling. Fast det är oftast de jag har minst att göra med och som jag förmodligen inte kommer se många gånger till om ens någonson, som har något att säga om mitt yttre allra mest. Jag är ju rätt medveten om hur jag ser ut och att jag på ett sätt alltid kommer sticka ut i ett Sverige som blivit mer än bara vithetsnormen senaste åren. Jag hann inte ens svara mellan språkväxlingen vilket fascinerar mig. Att han övergick till svenska så snabbt och när jag responderar på svenska hajar han till.
 
Han fortsätter vidare på juiceämnet. Det är för mycket socker. Han vill veta hur mycket en förpackning innehåller och vill att jag ska ta reda på det åt honom. Jag säger att det är många gram socker per liter. Missnöje. Mer mutter och stön. Jag smiter diskret vidare och kvar blir han i någon slags monolog.
 
Tisdagens föreläsning handlade om (förbered er eventuellt på nytt ord) Intersektionalitet. Vi kategoriserar alla vi möter i syfte att ha kontroll, förutsägbarhet och det evolutionära "fight och flight"-beteendet. Baserat på kunskap, erfarenheter, förväntningar, minne och fantasi. Beroende på diverse attributer som kön, hudfärg, klädkod, yrke, intressen, kroppsbyggnad osv. osv. hamnar vi i olika fack hos olika människor. Kategorisering leder vidare till stereotyper som ger upphov till fördomar (och diskriminering).
 
Kön är ett exempel kategori, ålder och sexuell läggning är två andra. När dessa faktorer kombineras och interagerar med varandra i olika kontexter uppstår intersektionalitet. Intersektionalitet uppmärksammar frågor om hur makt och ojämlikhet samverkar med identitetskategorier. Det är ett teoretiskt verktyg för att förstå maktrelationer och komplexa diskrimineringsformer till följd av maktutövande.
 
Etnocentrism innebär att den egna etniska gruppen är alltings centrum och måttstock mot vad allt jämförs. Det är varken första eller sista gången människor ställer frågor på engelska med antagande om att jag inte är svenk eftersom jag enligt kategoriseringen inte uppfyller kriterierna utseendemässigt och går heller inte att komma ifrån med det faktum att jag faktiskt inte är född här. Intersektionalitet är så intressant och en så viktig byggsten. 
 
I Sverige blir jag utländsk i butiken för främmande folk tills jag öppnar munnen och talar flytande svenska. I Kina är jag av allt att döma inte utländsk. Gubben som ville ha juice men inte med mycket socker är inte heller immun mot att vara utländsk. Alla är vi det någonstans i världen, i princip överallt. Äsch jag vet inte. Jag tog absolut inte illa upp och menar inte att det varken handlade om makt eller diskriminering. Värre formuleringar har jag stött på och kommer med största sannolikhet att göra. Det slår mig bara återigen att vi är så himla, himla snabba på att döma vår omgivning baserat på hur vi ser ut utan att ens talat med personen. Istället för att pussla ihop och vikta tillgänglig information om människor och händelser omkring oss genom olika tumregler (heuristik) är det väl hög tid 2017 att spränga de insnöade föreställningarna. Kategorisering, stereotyper och fördomar kommer vi inte ifrån, de finns där på gott och ont, medvetet likväl omedvetet. Vi är snabba på att anmärka på sånt som avviker från det "normala" men detsto sämre på att bekräfta det där som är normalt och inte sticker ut. Vilket ju är lite lustigt. Det jag egentligen vill få fram är väl att en del kommentarer kan man leva utan. För man vet redan och behöver inte påpekanden. Och vad gör det om jag är utländsk? Är en viss längd, väger si eller så? Blir man mindre mänsklig för det? Nej skulle jag säga. 
 
Tack till dig som läst den här väggen med text. Om du inte förstod mina trötta tankar eller inte håller med har jag full förståelse för det. Kanske är jag ändå lika trött som en morgontrött när alarmet ringer prick klockan sju en måndagsmorgon.
From the top