"Gå på toaletten längst in, det är en toa med view"

I torsdags satt jag med snorigaste näsan någonsin och tröttaste ögonen någonsin i soffan på jobbet och tänkte att det var måndag, det kändes in i benmärgen som det. Därför var det så skönt och märkligt på samma gång att det redan var helg när jag var klar med mitt dygn morgonen därpå. Jag sov två timmar innan jag stoppade ned jeans, två tröjor, dator och pocketbok i Kånken. Igen. Men inte till Piteå för att spela kubb, krocket, fotboll och pingis eller för att äta superduperlyxig mat på 13:e våningen eller för att vakna 05:59, en minut före alarmet då Johannes skulle upp för att jobba i sju timmar och under tiden försöka titta på game of thrones. Den här helgen tillbringar jag i Umeå med mina tankar och Ida emellanåt. Har en trasig röst och elak hals, men det är rätt fint ändå att varva livet med podcast, serier och solsken.
 
Den här bilden är jätteoredigerad från tolaettfönstret och vad jag gissar på Piteås lyxigaste restaurang 13 våningar upp. Man kan skymta ett litet sådant där inte pålitligt tivoli bland alla träd och hus i oskärpan för nu är det festival i Piteå (som det verkar vara i var och varannan stad landet över den här veckan). Trivs i Piteå ändå.
vardagsliv | | Lämna ett avtryck |

"Uppdatera var du är, skicka sms när du är framme"

Efter jobbet, två stekta ägg och ett snabbt icabesök sätter jag mig på mitt fönstersäte redan åksjuk på snabbtåget, åtminstone i färdriktning.
 
→ En gråtande unge, trösterikt två säten framför mig och inte ett. Lycko mig. 
 
→ Tågtunnlar avlöser tätt inpå varandra så att all mottagning på mobilen - för ett kort ögonblick vad som känns som evigheter - upphör. 
 
→ Killen framför mig drar i sitt chokladfärgade hår som är lika sönderhårsprayat som hans händer är tatuerade. Han äter en sån där vit rostbrödmacka men som inte är rostad och delad i tekanter, lite salladsblad och i bästa fall någon proteinbit som inte ger senare uppstötningar. Jag förknippar det med flygplansmat, inte jättepålitliga.
 
→ Samma snubbe ska äta en klubba lite senare, jag ser det i fönstrets spegling och undrar vad det är för smak, om han också upplever att tänderna blir alldeles söndersockrade efteråt. Jag vill minnas att det är jättesvårt att få bort plasten som omsluter godiset, det är som att det nästan tar längre tid att riva bort än att äta upp. Uppenbarligen är det fortfarande skitsvårt för han försöker pilla upp en öppning, ungefär som att han knåpar på en sårskorpa, men den vill inte öppna upp sig. Jag glömmer bort att ta tid, men det hinner gå minst en halv fyraminuterslåt i mina hörlurar. Nu funderar jag vad han tänker, om han börjar bli frustrerad och irriterad. Han tappar sin pocketbok på golvet. Det går inte bra. Han använder framtänderna. Det går. Plast i munnen. Jag är fortfarande nyfiken på hur tåligt tålamod han har. När belöningen är instoppad i munnen tar han upp sin bok igen och återgår till fiktionen som om klubbsekvensen aldrig inträffat. 
 
→ När klockan passerar 22 går solen ned, spränger himmel och moln i rödrosa nyanser. Det känns som att ens alla känslor är målade där. Som att man fått frågan vad man skulle porträttera som symboliserar sina känslor. Solnedgång. Komplicerad/långsökt beskrivning/metafor men det är gripande att titta på och jättefint så klart.
 
→ Och så gör jag kanske den mest intressanta upptäckten. Råkar av en händelse komma över ordet Basset's Vingummi på sociala medier. Känner med detsamma smaken av de orangea, vita, gröna och svarta, lite den röda också (jaha, det var alla) och blir nostalgisk, men på senare år har det legat en bottenlös besvikelse över godisarna som jag funderat lite på. Googlar och det visar sig snabbt att receptet är ändrat sedan 2015(?) - och försäljningen som varit en storfavorit bland många har rasat. Det finns till och med en facebooksida med över tusen medlemmar som visar sin support att få tillbaka originalet och man tipsar varandra om potentiella ersättare som nästan men inte riktigt smakar som Basset's vingummi (typ Skåne Konfektyr läste jag verkar vara okej, om någon råkar vara intresserad). Spännande va (och nej, jag gillar inte sidan som var aktiv så sent som i maj, denna viktiga kamp, men en dag kanske vi vinner, för jag räknar in mig själv rent mentalt).
 
Efter en åksjuka som går över, flera iakttagelser och funderingar på två timmar och trettiofyra minuters tågfärd kliver jag av tåget i Umeå för att gå 4,6 kilometer i timmen mot sängen. Imorgon fortsätter jag med buss till Piteå på minisemester á tre dagar. 
vardagsliv | | Lämna ett avtryck |

"På fredag blir det kanonväder"

Min tråkiga blogg fortsätter som en ond spiral, ungefär som sommarvädret - det utlovas sol på prognoserna men som visar sig bli regn. Jag jobbar och äter glass på parkbänkar. Jag räknar sommardagarna. Jag spelar minigolf och förlorar hela tiden, dvs alla två gångerna inom förloppet på en vecka. Jag lyssnar på podcast. Jag sover. Jag läser två böcker omlott och det går faktiskt ganska bra. Jag har sett på senaste Pirates of The Caribbean-filmen som jag också uppmanar alla som minst sett de tre första timmarna se den här femte och till den som eventuellt aldrig följt Jack Sparrow och co, börja se nu. Jag grubblar kring hjärnskakningar och vill nästan starta ett företag som föreläser om allvaret i idrottsföreningar. Jag är väl kär på heltid också, det har kanske inte undgått någon eftersom jag nästan måste skriva det hela tiden. Jag tänker att jag måste skriva. Jag loggar ofta in på min blogg och skriver ingenting alls, men i dag när solen värmer huden på altanen kryper jag också fram ur min grotta för att påminna om min existens. 
From the top