"Om vi inte ses något mer, så ha ett bra liv"

- Tack och detsamma. 
 
Och mycket talar för att vi inte ses mer - jag och min vikariekollega, trots att vi haft många vardagliga likväl samhällsviktiga dialoger, värmt våra lunchlådor på spisen, dricker kaffe, plockat ur diskmaskinen, samarbetat, läst sundsvallan och verkligen lärt känna en del av våra liv, så förblir vi arbetskamrater på ett serviceboende sommaren tvåtusensjutton. Våra liv fortsätter som vanligt på olika platser med olika sysselsättningar utan att vi värmer vår mat, talar om ekologisk hårvård, journalisters pressade arbetsvärld och barn eller dricker svart kaffe tillsammans.
 
Jag tänker att det finns en liten skillnad mellan att vara kompis i det långa loppet eller under en viss period av livet. Det är sällan vi väljer våra kollegor eller vilka som blir våra klasskamrater, men vi väljer vilka vi vill umgås med och det är den avgörande detaljen för huruvida vänskapen kommer fortsätta eller förknippas till en särskild tid. 
 
Mycket talar för att vi har ett bra liv på våra olika håll, men det har i alla fall förgyllt sommaren med en kollega som lärt mig massa mer om livet (eftersom det skiljer ett helt decenium mellan oss) och fått långa arbetsdagar att gå fortare än kvickt. Nu har vi alltså jobbat färdigt tillsammans och på söndag tackar jag för mig. Då har jag prick två veckor att glida omkring här hemma, göra allt och ingenting, helst båda samtidigt.  
vardagsliv | |
From the top