Does it ever drives you crazy just how fast the night changes?

Igår var jag i farten tidigare än himlen, men det märks att vi går mot ljusare tider nu när det finns lite färg bland molnen 05:50.
Strax efter 09:00 kom jag fram till ett kyligt Umeå för att få ett studievägledarsamtal 10:00 med en Rikard, om han stavar med eller utan c, eller kanske till och med Ricard vet jag inte, men i alla fall. Han lämnade mig med många spännande frågor och förväntningar inför framtiden. Även Umeå som (universitets)stad gjorde fina intryck på mig. Jag känner mig redo för universitet, hoppas att universitet är redo för mig med. Det är skrämmande och spännande på samma gång. Det är många tankar i huvudet som jag inte riktigt kan placera. Jag har läst någonstans att en del hävdar att gymnasiet är den bästa tiden i livet, men jag skulle säga att tiden därefter är ungefär tiotusen gånger bättre. Något rätt måste jag ju göra bland alla tio miljarder val. Efter en lunch rullade jag och pappa hemåt igen. Dagsvisiter är så himla fantastiskta.
vardagsliv | | Lämna ett avtryck |

Du och jag farfar, du och jag

Min farfar är en av mina största klippor i livet. I ur och skur. I dag fick jag det stora privilegiet att skjutsa honom till en kontroll på sjukhuset - som gick mycket bra!!! - och sitta i väntrummet medan han fick möta farbror doktor. Därefter fikade vi över en kopp kaffe och räkmacka innan vi glada och mätta åkte hem i solskenet. Åh, det här var så fin stund. ♡ jag kan inte ens formulera mig hur bra det kändes att göra det farfar gjort för mig genom alla år. 
 
Efter att ha släppt av farfar bytte jag om till skidkläder och fick sällskap av pappa i skidspåret. Vi åkte några varv runt älskade (hähä) Fiskedammen, med solen fortfarande högt på himlen, tills armar och mage fått sitt för dagen. Bästa spåren hittills under mina två veckor här hemma. Nu återstår bara helgen - vart tar alla dagar vägen??? Livet går så snabbt. Sakta ner!! Jag hinner knappt med mig - och sen åter wik-life. Längtar lite efter mitt rum där, men trvis ju så himla bra med sportlov. 
vardagsliv | | Lämna ett avtryck |

Poesi: Om ett tankekaos och en sträcka att passera

Som av en händelse kollade jag igenom en av mina för många mailadresser. I den skickade korgen låg ett endaste mail från 2013. Tänker att det omöjligen kan ha varit jag som skrivit dokumentet som heter "Ett tankekaos och en sträcka att passera". Att det måste tillhöra mottagaren som i mottagaren är författaren. Men ju längre jag läser, desto mer inser jag att det är mina ord som är formulerade. Så eh, ja, varsågoda att ta del av Amanda typ 17 år med temat "Distance" för att hjälpa en gammal vän att få ihop texter till sitt gymnasiearbete. 

»

Magen viker sig som skalet på en passionsfrukt. Åtminstone känns det som så, där jag otåligt står och trampar på stället. Jag spanar nervöst längs med vägen efter en lång, reslig figur i röd keps och tittar på det digitala klockuret som vilar runt min arm, 15:52. Jag slår ett vristskott mot en sten som trött flyger en halvmeter framför mig på den grusiga rastplatsen. Ben och fötter känns som trästockar, kanske cement, möjligen bly. De är i varje fall inte sig själva. Pulsen börjar skena iväg. Alla möjliga energier, scenarion, känslor och tankar, som på något sätt skulle kunna påverka negativt och störa min balans har varit intryckta i ett hörn. Under hela dagen har jag lyckats behålla lugnet med ett par hörlurar intryckt i öronen fram tills nu, för uppenbarligen var låset för svagt. Demonerna har knuffat sig ut. Angriper de goda arbetarna likt bakterievirus och skapar kaos i mitt huvud. Jag åker berg- och dalbana mellan självförtroende och tvivel: Du vet vad du gör! Vad har jag gett mig in på? Det kommer gå bra! Kommer jag klara det här? Du har tänkt igenom det här! Är jag tillräckligt förberedd?

Jag vill krypa ihop i fosterställning och vara ett oskyldigt bekymmerslöst barn igen - då det största problemet var två och två hand i hand (problemet: med vem??) på led -, men den tiden är numera en svunnen tid. Det är inte så att jag saknar erfarenhet,  jag har ju varit med om det här flera gånger förr, men det känns alltid lika jobbigt och pressat inför det fysiska arbetet. I dag är inget undantag.

Det ihärdiga molntäcket börjar ge vika och kan inte längre kämpa emot solens strålar efter sju timmars dominans. Hur det nu än går, har jag i alla fall prickat rätt med det luftiga klädvalet - korta löpartights och röd t-shirt i funktionsmaterial. Egentligen borde jag vara glad att värmen hittat till de norrländska skogarna, tidigt junimånad, men jag kan inte låta bli att förbanna den tjugogradiga värmen. För mina sinnen funkar som allra bäst i svala förhållanden, gärna duggregn. Som på en given signal börjar jag hastigt och lustigt svettas och så, har jag Niagarafallen i ansikten. Jag tar tre djupa andetag. Blundar. Fokuserar. Svettas. Jag tittar mot huvudleden, ser några få passera, men inte den jag söker. Marcus. Ger återigen klockan en hastig blick som snabbt tickar mot 16:00. Senast hel sade vi. Då skulle han dyka upp, annars är det kört. Kom igen då! Vänsterarmen och blicken går som en rastlös sekvens, ungefär som när en film hakat upp sig. Marcus syns inte till.

Lika mycket som jag känner det jobbiga och pressen, finns en skräckblandad förtjusning. Låt mig få komma igång så mina organ och resten av mig kan återgå till det normala tillståndet igen. Nerver av stål. Jag besitter inget överskott av den varan, men för ca en halvminut lyckas jag få ner pulsen, koppla bort allt som har med prestation att göra och återfå den nonchalanta tonåringen inom mig - löjligt, varför förstora upp det som inte finns. Åtminstone är det vad jag försöker intala mig själv.

En klapp på axeln. "Allt hänger på dig nu, du har 50 minuter på dig att klara vårt mål." Jaha, så var det kört igen. Pressen vilar tungt på mina axlar. Jag vänder mig om till den målmedvetna, mörka rösten. Jag nickar tafatt och pressar fram ett ansträngt leende. Det övertygar inte ens mig själv så jag viker ner blicken mot displayen igen. 15:55, och i samma sekund skymtar jag en röd keps. Marcus. Han kommer graciöst springandes i kurvan 200 meter ner. Okej, nu är det dags. Nu måste jag visa vad jag går för. Jag tar klivet ut på asfalten och möter Marcus hand för att ta emot stafetthalsbandet. Kroppen fylls av adrenalin i samma sekund som jag tar mina första steg. Nästan en mils löpresa väntar innan jag får ta hela laget i mål. Allt är upplagt, nu är det bara jag genom sträckan och kampen mot klockan. Avståndet är litet i jämförelse med känslorna, kärleken, smärtan och stoltheten för idrotten.

From the top