Lägesrapport inför valborg

Nästan till maj klarade jag mig undan förkylningar, men igår, bara dagar innan valborg åkte jag på någon förkylningsvariant som innebär halsont fast ingen feber men frusen så in i norden. I dag har jag gått i skolan med tre plagg kläder plus halsduk i size som en filt när det behövs. Men inte blev jag varmare för det. Jag dricker te, knaprar halstabletter och värktabletter om vart annat i hopp om att bli frisk till på lördag. En kul nyhet mitt bland allt snor är att vi i dag, efter sex månaders kämpande har fått internet till elevhemmen. Torsdag 28:e april 2016 en historisk dag för Wiks internat och elever. Ganska precis tre veckor kvar av året (sinnessjukt!!?!??) så jag ska slå på stort och betala mina räkningar från sängen imorgon. 
 
För er som inte är Uppsalabor, i dag är det skvalborg. Imorgon väntar kvalborg på lördag valborg och söndag finalborg. Heja studenterna. 
wiklivet | | Lämna ett avtryck |

Poesi: Om ett år på Wik

 Tisdag. Kvällen innan jag skulle till Malta för att flyta omkring på en luftmadrass i Blue Lagoon, äta jordgubbar och blåsa såpbubblor fem trappor upp på en balkong en vecka innan studenten, kom brevet med beskedet.

 

A t t  j a g  k o m  i n ? ! ! ! ! ! !

- Helt otroligt.

▲  △  ▲

△  Jag minns 23:e augusti. Himlen var oskyldigt blå och solen stod så högt, så högt på himlen. Hela mitt liv var nedpackat i sportväskor och ställdes in i ett rum med gröna möbler - mitt rum, men ändå mer främmande än ett elljusspår jag aldrig tidigare sprungit på.

▲  Jag minns att jag hade stora svårigheter att sova den där första natten. En märklig känsla som ville pressa fram tårar, men de förblev osynliga medan jag lyssnade på podcast långt förbi småtimmarna.

△  Jag minns att årets första bad (inrikes) skedde efter frukosten men före uppropet klockan ett i gymnastiksalen. 

▲  Jag minns första gången jag åkte buss 108 in till Uppsala. Att jag tänkte vilken behaglig resa. Fina åkrar, med mycket tid att lyssna på musik i hörlurarna och filosofera, vilken harmoni. Men på hemvägen ångrade jag alla solskenstankar och ville försvinna från jorden på grund av åksjuka nivå 100 ungefär.

△  Jag minns att varje hus fick en papperskasse med ingredienser till att baka sockerkaka och sedan satt jag med alla mina husgrannar för att leka namnlekar: ”Säg ditt namn och något du tycker om som börjar på samma bokstav” och jag sa Amanda, apelsin.

▲  Jag minns första gången tre av mina vänner från Sundsvall hälsade på mig för första gången och hade köpt ICA-basics tortellini, ett kilo och hur fint dom tyckte hela Wiks miljö var och jag instämde nöjt.  

△  Jag minns Slottsfesten - att vi alla blev dubbade till kulturriddare innan middagen och det kändes som om jag var med i en disney-film iklädd en svart långklänning. 

▲ Jag minns när jag skrev en text som rimmade och fick frågan om jag ofta skriver rapp-visor. 

△ Jag minns att jag grät mig till sömns flera dagar i följd, i novembermörkret och tvivlade på allt jag rörde vid eller ens kom i närheten av. Funderade om jag börjat ett år för tidigt, men försökte hålla ihop dagtid genom att skratta högt. Men jag lyckades inte hålla tårarna borta i telefonluren så pappa kom ned ett dygn. Veckan därpå kom mamma och vi sov på hotell med hotellfrukost. Plötsligt hade en tyngd lättat inom mig. Rummet jag sov i var nu mitt rum, mitt lilla krypin, med en ljusslinga ovanför sängen, en matta, fyra speglar som tillsammans bildar en stor och foton från hela himla livet uppsatta med usel häftmassa från TGR. Det lilla gjorde allt.

▲ Jag minns när någon en decemberkväll i gymnastiksalen inte riktigt visste mitt namn, men sa att det var jag som läst upp en text om ett par hörlurar när skrivarna hade uppläsning i caféet en torsdagskväll i oktober och hur fint det kändes att jag lämnat avtryck hos henne.

△ Jag minns när jag steg av från snabbtåget i Sundsvall för det var jullov och kände en sådan tomhet över att promenera bland min hemstads stenhus för jag saknade Uppsalas stadskärna så himla, himla mycket med det samma jag lämnade den.

▲ Jag minns när inbjudan till Elins releasefest av boksläppet plingade till i mailen och jag kunde osa: tack och jag vill komma!! Och det var så häftigt att känna sig så kulturig i en av Natur och Kulturs lokaler på en tisdag med hela sin klass och lärare som är författare!!

△  Jag minns Wikfestivalen som fick mig att tycka om falafel eftersom dom var hemgjorda. Jag minns också att det stora träbordet hade flyttats mot väggen och förvandlats till en stjärntunnel där det fanns utrymme för mig och Elias att titta upp mot lamporna samtidigt som vi åt godis, pratade om livet och drömde oss bort om att ha en egen tunnel i våra framtida kök.

▲  Jag minns när jag blev medlem på Vox, kulturcafé och därför kommer jag alltid bära med mig ett minne i form av en tygpåse så att jag i framtiden kan blicka tillbaka på mina unga, bästa dagar. 

△  Jag minns fyra dagar i Prag med klassen och det var så magiskt alltihop för jag har aldrig varit på en riktig klassresa. Det närmsta jag kommit är en skolresa till Uppsala och det var fint eftersom jag har en gränslös kärlek till Uppsala. Men det är något extra att sova på ett hostel med orangea, gröna och gula väggar och flanera omkring i en stad som har fantastisk arkitektur och ett astronomiskt ur. 

▲  △  ▲

Jag vet att staden Uppsala alltid kommer finnas kvar. Jag vet det. Folk säger det hela tiden och jag vet det. Men folk förstår inte. Jag vill inte lämna nu. Jag är inte redo. Jag är för kär. ”Smärtan blir något man lär sig leva med. Som att växa runt ett hål. Man blir en munk istället för en bulle.” Det ligger något där som skaver, men som är så träffande rätt. Att inte längre befinna sig i staden som är hela ens värld. Att inte vara där du är. 

   △  ▲  △  

Jag har fått vara en del av ett sammanhang. Jag har skrivit om ovillkorlig kärlek, om brustna tonårshjärtan och om ett ögonblick av klarhet, precis som jag skrev att jag hoppades skriva under det här året, i mitt personliga brev när jag sökte hit. Jag kommer för all tid kunna blicka tillbaka på folkhögskoletiden i Uppsala. På Wik och säga att det var en magisk tid som förändrade min lilla del av världen. En tid som fick mig att växa i mina texter och som person. Tillsammans med andra som delade samma passion. Tack.  

▲  △  ▲

Vad mycket kul vi gjort. Vad vi har hittat på. Men tiden går så fort, Nu är det dags att gå. Hej då, vi ses, adjö, farväl. Var glad, som jag, för allt känns bra. Ja jag vet att vi snart ses igen (vi ses snart igen). Hej då, vi ses, adjö, farväl. Och imorgon vill jag förstås, att vi får har det minst lika bra. 

poesi, typ, wiklivet | textfragment | | Lämna ett avtryck |

En fredag och en lördag

En fredagskväll är vi på äventyrsjakt. Vi kollar vad biograferna visar förutom djungelboken. Vi kollar facebook-evenemang men inget väcker tillräckligt stort intresse. Vi ger upp och spelar wordfeud hela kvällen istället. 
Lördag blir desto mer fartfylld när vi sätter oss på pendeln mitt på dagen och åker till Stockholm för en konstmässa. För att komma dit köar vi först i aprilvädret och sedan åker vi en mindre stabil hiss i en liten box som påminner om en lastbils vagnar utanför byggnaden vi ska in i. På byggställningar får vi en fin vykortsvy innan det är dags att möta konstens värld.
En kula som skiftar färg beroende på vilket avstånd man står på, typ. Dessutom blir vi uppochned i den. Cool. 
Jag vet inte riktigt vad Lottas plan är, men hon ber mig vända till framkamera och så blir det lite skrattigt.
Tjugo i sex lämnar vi Stockholm och femtiofem minuter senare är vi nöjda tillbaka i bästa Uppis med två liter jordgubbar i väskan för tjugo kronor från hötorget. Vi skyndar oss och köper en halvliter chokladglass innan bussen avgår hem och resten är magi. Magi som är för stor för att rymmas på en blogg.
From the top