Poesi: Om syn

Porten är i glassplitter. Glaset är i en skepnad som liknar ett spindelnät. I det skicket var inte dörren för nio timmar sedan. Det krossade glaset känns som någon metafor för en relation. Som ett tecken och ingen slump. 01:08, när han dök upp utanför ingången var ytan orörd i en enda glänsande bit i mörkret. Nu, 10:10 är det som en explosion av tiotusen små partiklar - mitt framför dem. Han drar besvärat handen igenom sitt bronsfärgade hår som är noggrant placerat bakom öronen. Hon märker det.  

Det regnar också. Det gjorde det inte för nio timmar sedan. 

Någon dag kommer porten bytas ut och bli hel igen, men den kommer nog aldrig se exakt likadant ut. Inte heller en relation. Men kanske är det möjligt för dem - att bli mindre trasiga eller åtminstone inte kännas som permanent glassplitter.

poesi, typ, wiklivet | textfragment | | Lämna ett avtryck |

Mitt lilla näste

Ganska precis tio fick jag hybris. I en vecka har jag sovit med sängen närmast dörren, eftersom det var möblerat så när jag kom hit, men nu fick jag nog och fann mig rättigheten att göra en ändring. Det bidde aldrig någon före-bild innan jag rörde om i grytan, men det får gå an ändå. Efter en halvtimmes bärande och oräkneliga dunsar på icke-optimal tidpunkt blev jag oerhört nöjd. Nu återstår att få upp en fotovägg, kanske någon liten trevlig matta och eventuellt köpa en kaktus. Sen är jag i hamn. Notera att det finns en utdragbar säng under min. Det är bara att hälsa på hurrni!  
vardagsliv, wiklivet | | Ett avtryck |

Happening i Äppellunden

 
Det var som en bröllopsceremoni i någon amerikansk klyschig romantikrulle. Åtta svartklädda själar stod vid varsitt äppelträd och väntade med en släckt fackla. Träden var pyntade med tre marschaller vardera, hängandes i ståltrådar och korkskruvar gjorda av aluminiumfolié som gav i från sig glittrande reflexer. I bakgrunden under en pressening spelades en improviserad och lugn slinga i dur, på gitarr keyboard. Längst bort i Äppellundens area hade vi ställt en eldtunna att brinna kraftfullt. Istället för ett brudpar anlände publiken stillsamt. Efter en minuts begrundande utbrast en person ensamt ”Livets ljus” och resterande sju upprepade meningen. Därefter tändes den första facklam med hjälp av marschallen och började sakta, sakta gå till ett annat träd för att hjälpa en av sina medspelare att få sitt ljus tänt. ”Pålande vatten”, därefter en upprepande kör. ”Kärlekens hand”, nu stod hälften av facklorna i eld. ”Värnar om frukten, i den minstes ord”, nu hade samtliga ljus i hand. I sakta, sakta - nästan slow motion - mak gick vi i en cirkel mot ett litet och orört träd som varken hade äpplen eller blad på sig. Runt trädens stam låg fallna äpplen som en åttspetsig stjärna. Musiken bytte ackord i samma sekund som facklorna synkat höjdes upp och ned - kändes som en ritual, eller att hålla i ett kraftfullt svärd - ett par gånger innan dem sattes ned i marken.
”Livets ljus, pålande vatten, kärlekens hand. Värnar om frukten i den minstes ord.” I ett svep och så var våra tio minuter slut. Det var som en bröllopsceremoni tagen ur någon klyschig film och allt skapat från grunden på mindre än 48 timmar.
From the top